Ute i bushen

Buenas tardes vänner! 

Innan vi börjar vårt berättande vill vi be om ursäkt för den glesa bloggaktiviteten den senaste tiden. Mycket mellanlandningar och restid har begränsat potentiella skrivartillfällen. Dessutom har vi saknat både elektricitet och wi-fi under vår tid ute i Amazonas.
Ilha Grande visade tyvärr inte sin bästa sida för oss när vi anländer i ösregn småbittra över att ha missat dagens sista färja. De följande dagarna visar sig bli likadana men vi misströstar inte för detta. 18 kilometer lång djungelhike i spöregn och surf på en av världens finaste stränder fyller agendan på dagarna här. Det omtalade backpackerparadiset kunde ändå visa sin bästa sida i dåligt väder.

Efter vår vår förra vistelse i en av Rios alla favelor fick vi mersmak. Festen på berget fungerade som en aptitretare till äventyret vi nu skulle ta oss an. På varsin motorcykel åker vi tre spända gringos upp mot favelan Vidigals högsta punkt. Alla sitter vi bakom vår chaufför och ler över den för oss udda situationen. Vi sicksackar snabbt framåt och får en övergripande blick av favelan. Utsikten från vårt boende går inte att jämföra med någon vi tidigare sett. I bakgrunden lyser Ipanemas vita stränder framför de påkostade höghusen medan favelan nedanför våra fötter pratar med oss. Hundskall, spontanfester och ljudet av caipirinhas som shakas blir till ljuv musik i våra öron. Bara några hundra meter bort från ett av Rios fattigaste områden, där vi nu befinner oss, ligger Sydamerikas dyraste adresser. Brasilien är ett land med enorma klyftor och kontraster.
De återstående dagarna i Rio fylls av lugnt Copacabanaliv och som avrundning på brasilienvistelsen tar vi en drink på ett av Rios lyxhotell. En väl vald 20-års present från Hugos gudmor som vi alla tackar för. Nästa mål var inkastaden Cuzco. Framför oss väntade två resdygn med omständiga men också roliga paranteser. Nämnvärt var Colombias och kokainets huvudstad Bogotá som fick sina fördomar krossade på mindre än ett dygn. Kokainexportörerna och gerillorna som tidigare kontrollerade stadens gator har blivit ersatta av poliser med attackhundar och automatvapen. Detta förklarar antagligen varför turistkidnappningarna har minskat med flera tusen till antalet på bara några år. Cusco är utgångspunkten för både vår amazonasvistelse och Inkaleden, den förstnämnda bakom oss och den sistnämnde framför oss. Just nu sitter vi fast i en vägspärr i det peruanska höglandet påväg från tre tropiska nätter i Amazonas. Efter tio timmars bilresa på slingriga grusvägar utan räcken anlände vi till vår första lodge. Längs vägen utmärker sig, förutom tropiska fåglar och sengångare, spontanbyggda minnesmonument över alla människor som regelbundet ramlar ner för de branta slätterna. När vägen tar sitt slut tvingas vi korsa en ström flod med hjälp av en hemmabygd linbana för att nå vår lodge. Med oss har vi en personlig kock, guide och chaufför. Vad vi däremot inte har är elektricitet och pannlamporna blir ännu en gång vår bäste vän. Tidiga morgnar och likaså kvällar gäller i djungeln. Redan kl 5 morgonen därpå beger vi oss längs med floden till nästa lodge. Detta boende blir vårt safehouse de följande dagarna. Oturligt nog fick Johan O sova i eget rum men sällskap från en giftig spindel räckte gott.
Första dagen trekkade vi mot en sjö i extrem vegitation och fick se herr Nilsson och hans vänner. I krokodiltätt vatten åkte vi på en flotte byggd av stora stockar. Hur den lyckades flyta med fyra man ombord är ett mysterium för oss.
Andra dagen åt vi pannkaksfrukost längs floden och blickade ut över papegojornas morgonrutiner. Längre in i djungeln bjöds det på bad i vattenfall och vi blev huvudattraktion bland lokalbefolkningen i en vulkanuppvärmd källa. Vår lokala båtchaufför hade fått nys om en familj och deras speciella husdjur i ett närliggande hus. I en primitiv djungelby möts vi av en halvnaken man med machete. I bakgrunden träder hans son fram, också halvnaken, med odjuret kring halsen. En tre meter lång boaorm imponerar mer än den lilla orm Johan T nästan trampade på vid lodgen. Förutom naturupplevelserna imponerade även maten på oss. Vår inkatant till kock överraskade oss med trerätters varje kväll och vi åt bland stearinljus till guidens exotiska djungelhistorier. Bland annat berättar han att han en gång varit vilse i djungeln i sju dagar. När han äntligen kom ut vägde han, en vuxen man, 56 kilo. Veckans glädjebesked: Vi meddelar med glädje att våra vänner Tom Serner och Erik Bäckström möter oss i Costa Rica. Där media-Tom efter 10 dagar återgår till studier medan Eric följer med oss ända till Mexiko!

Vi önskar eder alla en riktigt god jul!