Miljöombyte

Febriga och omtumlade utan någon större lust att färdas på en U-landsbuss tvingar vi på oss själva denna tredygns färd som skall ta oss upp till det karibiska havet. Hårda säten på en buss utan ac är inte optimalt för den sjuke. Trots våra egna smärtor kunde vi ändå skänka en tanke till stackarna placerade på säten bredvid den flitigt använda toaletten. Efter totalt 12 toalettbesök oss emellan fick de nog och tvingades sitta med handen för näsan.
Med undantag för en natt på maskingevärsbevakat hotell i San Salvador spenderade vi närmre 2 dygn på bussar och tillslut fick det räcka. Vi ber busschauffören stanna och blir avsläppta några mil väster om Guatemalas smala kustremsa, närmare bestämt den lilla flodbyn Rio Dulce.
Det är beckmörkt och vi hoppar lite tveksamma på en rank båt som ska ta oss bort från byn till vårt boende lite längre ner längs floden. Kapten kör in med full fräs mot bryggan som senare skulle visa sig bli ett av våra mest spektakulära boenden. En stor öppen bungalow belägen på en pampig brygga där flera medelålderspar förtöjt sina påkostade atlantkryssare.
Vi är ju sen tidigare kända för att inte stanna så värst länge på varje ställe och redan nästa dag efter frukost väntar en liten styrpulpet vid vår brygga. 2-taktaren dras igång och vi ökar några knop för att snabbare ta oss nerför floden till vårt nästa stopp.
Ett antal sjömil senare mynnar floden ut i det karibibiska havet och vi släpps kort därefter av på kajen i den lilla kuststaden Livingston. Återigen en kort visit på endast 1 dygn innan vi med ytterligare en båtfärd tar oss mot Belize.
Vi ankommer till landets främsta backpackerattraktion Caye Caulker. En liten ö känd för sin reggaekultur, billiga hummrar och fantastiska snorklingsmöjligheter. Här ligger nämligen världens andra största rev som vi efter ett par dagar på ön väljer att ta oss an. Dagen D skiner solen och vinden tar vår skuta Ragga Queen i behaglig fart ut mot de närliggande reven. En besättning på tre rastafaris ska hjälpa oss igenom en heldag innefattande tre delstopp. Kristallklart vatten, fiskar och häftiga korallformationer gjorde varje plats till värdigt bloggmaterial men vi får ändå säga att Sharkray Alley var något utöver det vanliga.
Det är med skräckblandad förtjusning vi hoppar i det turkosa vattnet. Runt båten flockas två till tre meter långa hajar och vänner till Steve Irwings mördare, stingrockor. Omvänt från hur det brukar vara med vilda djur var det vi som var räddare för djuren än vad de var för oss. Nästan som tama akvariefiskar simmade de så nära att det stundtals uppstod kontakt mellan våran mänskliga hud och deras fjäll.
Innan segelturen är över har vi även fått se gigantiska sköldpaddor, färgglada ålar och barracudor. Ändå hade vi det bästa kvar, glada timmen på fördäck. Fri bar på sliskig rompunch i eftermiddagssolen är ett värdigt slut på en upplevelserik dag.
Väl på land och på vårt hostel hade vi turen att bo tillsammans med två trevliga norskor som även råkade ha en del av sin umgängeskrets på ön. Kul med skandinaver efter grisiga amerikaner och i och med det ville vi "spisa" en hummermiddag med dem. Kanske låter det exklusivt men i Belize fungerar hummer faktiskt som budgetalternativ för en barskrapad backpacker. Under eftermiddagen lyckades vi av lokala fiskare förhandla till oss 12 hummerstjärtar för endast 70 kr.

Efter 6 dygn börjar det springa i benen och vi rör oss uppåt mot Mexiko. Vi märker redan när vi kliver av färjan att vi kommit till ett land med allvarliga drogproblem. På kajen  välkomnas vi av en pickup full med tungt beväpnade militärpoliser och tillhörande knarkhund. Väskorna ställs upp på rad och det tvingas även vi till. Även fast våra väskor saknar illegalt innehåll står vi på helspänn då den ivriga hunden stannar någon sekund extra vid ens väska. Vi klarade oss bättre än killen med dreads bredvid oss och kunde smärtfritt avancera mot Tulum.

Veckans mest spelade artist:
Vi ska inte klanka ner på Reggaekungens mästerverk men när varje bar, restaurang och affär präglas av Bob's stämma får man tillslut nog. (fast ändå inte)

Haile Selassie

Partysvenskar i Nicaragua

San Juan del Sur. En oas för turister i det annars orörda Nicaragua. Istället för fiske och boskap är det här turismen som skapar levebrödet för localsen. 

Efter vår ankomst hittar vi snabbt fyra sängar på ett hostel bara ett kvarter från stranden. Klientelet här utgör sig snabbt och vi förstår vad livet på den här orten handlar om, supa. 

Det är söndag och klockan är halv 2. Vi hinner knappt komma innanför dörren innan hostelvärden berättar att redan om en halvtimme är det dags för veckans höjdpunkt, Sunday Funday. Något tveksamma krävs det en snabb lunch och en tillhörande öl eller två för övertyga oss till att ta på oss matchande partylinnen och röra oss mot transporten. Festen är ett så kallat pubcrawl, ett koncept som vi tidigare på resan nonchalant har undvikit.  Vad som gjorde detta pubcrawl unikt var att pubarna ersatts med pooler och att det därigenom kallades poolcrawl.
Efter en ytterligare snabbt svept öl fösas vi upp på en pickup som tar oss till crawlets första destination. Vi förväntar oss en uppblåsbar barnpool, nerkissad och liten. Istället möts vi av loungetrap/reggae, riktig swimmingpool och två utebarer. Allt samlat i en oerhört väl påkostad villa på toppen av ett berg med utsikt ut över horisonten. 

Cuba Libren är billig och hälls mer än gärna  ut över tatuerade, halvnakna  kanadensare. Den sockriga drinken tvättas lika lätt av igen när de sedan voltar och magplaskar ner i poolen. 

Lagom till skymningen och vad vi förväntar oss bli en magnifik solnedgång från poolkanten är det dags att lämna första stället. Hur en solnedgång skulle kunna bli vackrare förklaras av en 15 minuter lång bilfärd ytterligare några höjdmeter. Publiken badar och dansar till dj'ns väl avvägda hip-hop och funkbeats. Hamburgare grillas i kyckling och köttformat, människor möts över en rom eller två och som grädde på moset är stunden förgylld av en vykortsliknande bakgrund från en solnedgång i horisonten.
Efter 7-8 timmars festande är det mörkt och vi beger oss mot den tredje och sista destinationen, vårt hostel. Allrummet har förvandlats till ett dansgolv och musiken består nu av trap som får dansgolvet att bli intensivt. Svettiga och trötta är det skönt att det efter den sista låten är nära till sängarna.
San Juans resterande 3 dagar spenderas i samma anda (men utan denna extravagans) innan vi tillslut får nog och beger oss norrut mot Leon.

På CNN's lista över adrenalinspäckade saker man måste göra innan man dör finner vi på andra plats; volcano boarding ner för Cerro Negro. I närheten av Leon ligger den aktiva vulkanen och därmed är det en självklarhet för oss att åka dit. 

I samlad grupp med brädan under armen utför vi en vandring upp för den svarta sluttning som tar oss till toppen. 2 timmar upp och mindre än 1 minut ner säger en del om hastigheterna man kan nå. Vi kläs i en orange skyddsdräkt innan en instabil träbräda hjälper oss ner för en 41 gradig stenbrant. Rekordet i vår grupp blev 86 km/h men vi fyra landade kring 50.

En resa på tre månader kan omöjligt bara bestå av solskenshistorier och därför var det dags att hälsa vår käre vän tillbaka. Rännskitan. En gummiaktig och fruktansvärt äcklig köttbit fick oss alla fyra på fall. I olika omgångar ockuperade vi toaletten och svettnigar från febern gjorde inte heller sängen speciellt behaglig. Under kvällen efter volcanoboardingen insjuknar Johan O och vi andra väntar i fruktan på vad som snart ska komma. Under natten tar bakterierna även Eric under sitt våld. Följande dag når sjukdomen sitt klimax under en ensamhandling utförd av Hugo.  Med vitt bröd och buljong i korgen ser Hugo dubbelt i kön till kassan. Plötsligt  svartnar det för ögonen och i nästa medvetna stund sitter han nerspydd på en stol bland tyska volontärer och apotekspersonal. Han får förklarat för sig att han har svimmat bredvid papperskorgen och sedan blivit buren till stolen av 2 kraftiga kvinnor. Tur är det att de tyska volontärerna hjälper honom tillbaka till hostellet. Nu är även Johan T sjuk och framför oss väntar en helvetesnatt av svettiga sängar, fruktansvärd radiohouse och dyngraka kanadensare.

Veckans obehagligaste individ:
 Under en solnedgång vid stranden slår sig en proffstiggare ner bredvid oss för att ta del av våra Cuba Libres. I utbyte mot en drink lovar han oss sjuka livshistorier. Han berättar om sin tid i Amerikanskt fängelse efter ett mord han begått och andra rövarhistorier som gör honom tvivelaktig. Efter ett par groggar är denna man underhållande men när vi följande dagar har honom hack i hälarna är han inte längre lika charmant.

Surfvecka med dreamteam

Sittandes runt ett plastbord fyllt med tomma ölflaskor finner vi två gamla kamrater från Göteborg. Den ene solbränd efter två veckor i Brasilien, den andre något blekare efter åtskilliga pass på Berzelius bar och matsal.
Till ovanlighetens skull bor vi denna gång i ett privatrum som kostar oss en halv förmögenhet, visserligen med AC.

AC:en vi lovades infinner sig i form av en liten fläkt och gör det knappast svalare för 5 fullväxta pojkar i ett 8 kvm litet rum. Ingen diskussion någon av oss orkar ta med den giriga fransman till hostelägare. Men vi är inte i Santa Teresa för att mögla på hostelet utan för att utveckla våra föga surfkunskaper.
Efter hyrning av surfbrädor samt en kort genomgång om heliga väjningsregler försöker vi paddla ut till line-upen. Men vågorna i costa rica är inte lika förlåtande som nybörjarvågorna i Brasilien. Första problemet stöter vi på innan vi kan ta oss an vågorna. Att ens ta sig ut till line-upen är ett kapitel för sig. Trots att metoder som att "turtla" och "duckdiva" existerar blir vi mest ett irritationsmoment då vi med brädan hängandes i leachen slänger oss under vitvattnet. Andra problemet stöter vi på när själva åket är målet. För att undvika aggressiva vattenmassor i ryggen är det viktigt att tajma vågen rätt och inte ta den för sent. Resultatet blir att vi allt för ofta framstår som plaskande sälar vilka låter vågorna passera under sig. Tredje problemet stöter vi på då man väl lyckas komma med vågen. Vanligt förekommande är att man väger aningen mycket på framdelen av surfbrädan. Detta innebär även att resten av brädan får framvikt och därigenom ett misslyckat och obehagligt surfförsök.
Surfing är verkligen ingen lätt process men några lyckade åk blev det. Främst för skatevane Johan O. Men Santa Teresa är inte bara en surfort utan både den yngre publiken från San José och backpackers åker gärna hit för att festa. Högsäsongen börjar här i december och når sitt klimax under favorithögtiden nyår. Medan den största delen av hostelklientelet valde att spendera dagen på strand med ölflaska i hand och holk i brand kämpade vi istället med monstervågorna denna dag. Vandringen i Peru, en heldagssurfande och ett 35 grader varmt rum tar ut slutligen ut sin rätt och vi somnar på stranden bara några minuter över midnatt samtidigt som festen pågår runt omkring oss.
Åtta dagar spenderar vi här i Costa Rica och destinationen får därför räknas som vår längsta. Vi tar sedan farväl till vår käre Tom Serner som med lite vemod lämnar oss för att fara hemåt till sin sista hemtenta och sin kära Olivia.
Mätta på sol, surf och bad väljer vi att fara norrut mot vulkaner, fem-kronors öl och färre amerikaner, Nicaragua. I en gammal Amerikansk skolbuss som nu som nu tjänar till kollektivtrafikens tjänst hoppar vi lite smått osäkra av vid gränslandet mellan Nicaragua och Costa Rica. Det är mörkt, fullt av hustlers och poliser och det råder en spänd stämning i ingemanslandet. Åtta gånger "upp mot tolv" skulle Eric vilja säga, visar vi upp våra
pass i olika kontroller innan vi får stiga in i Nicaragua med ännu en stämpel i passet!
Vi hoppar in i en taxi och drar oss mot sagoön Isla De Ometepe. Två vulkaner som stigit ur en enorm insjö har bildat denna mäktiga naturupplevelse. Platsen vi har kommit till är näst intill orörd från kommersialism och västifiering, halva ön saknar vägar och kvällarna spenderar vi i mörker utan elektricitet. Huvudattraktionen här på ön blir för oss vår första men förhoppningsvis inte vår sista vulkanbestigning. Vi betalar en lokalinvånare med machete i hand tjugo dollar för att följa med oss till toppen. Efter fyra timmar uppåt genom lera och regnskog kommer vi upp till en topp och ett antiklimax. Vulkanen saknar både den stereotypiska vulkankratern vi hade hoppats på och utsiktsmässigt kan vi inte se mer än några meter på grund av tjock dimma. På en lokal sylta i botten av vulkanen tröstar vi istället den misslyckade färden med att gå in i etanolens dimma.
Följande dag tar vi revansch och med hjälp av två lätta motorcyklar upptäcker vi varenda asfalterad kvadratcentimeter av ön.

Stay tuned vänner. Vi återkommer snabbare nästa gång och bjuder då på historier om american pie-fester, kåkfarare och kopiösa mängder cuba-libre.

Inkaleden

Långt uppe i de peruanska Anderna ligger kanske världens mest kända vandringsled. Den användes innan spanjorernas övertagande av kontinenten som Inkafolkets viktigaste väg. Idag används den istället av turister och under 4 dagar skall vi här färdas de 45 kilometerna som inkafolket en gång gjorde. Dag 1: Kl 05:30 ringer alarmet och denna morgon är det inga problem att stiga upp. Dagens problem är istället det som tvingar oss upp. Cevichen från julaftonslunchen var inte så färsk man hade kunnat hoppas på och inför vår definitivt mest krävande utmaning har både Johan T och Hugo, milt uttryckt, en redig rännskita. Johan O klarade sig konstigt nog undan. Utanför hostellet plockas vi upp av en minibuss och i den sitter vår familj för fyra dagar. Ett svenskt medelålderspar från Kålltorp. En av dem visar sig för övrigt vara vän med Hugos mamma. Det finns ytterligare en svensk tjej med en härlig, utåtriktad personlighet. Förutom svenskarna finns där även två stereotypiska amerikaner från LA. Killen är lätt överviktig och en riktig materialare medan tjejen är ett hälsofreak. Slutligen en irländsk tjej och all personal. Hugo tillfrisknar snabbt men de slingriga bergsvägarna gör inte gott för Johan. En och en halv timme anstränger han sig för att inte låta fisken hitta tillbaka ut ur munnen. Tyvärr blir det en kamp JT kämpar förgäves och när vi väl står vid roten av inkaleden är magen tömd både 1, 2, 3 och 7 gånger. Om det inte vore för den oerhört sympatiska och hjälpsamma grupp vi hamnat i hade Johan fått vända vid start. Istället kämpar han sig fram på alla fyra medan resten av gruppen hjälps åt med hans alldeles för tunga packning. Efter 9 km lång, förhållandevis lätt, vandring anländer vi till vår första camping. Gruppdynamiken finner sig fort och skratten hörs många meter bort. Det kan Johan intyga. Ensam och feberfrossig ligger han nämligen och sörplar buljong i sitt tält, 50 meter från alla andra. Dag 2: The Gringo Killer kallas dagens etapp och den gör skäl för sitt namn. Vandringen delas upp i två passager. Först klättrar vi 1200 höjdmeter upp till 4250 möh för att sedan klättra ner nästan lika långt. Det ska tilläggas att all vandring sker i trappor med oregelbundna och branta steg. Vi börjar vandringen kl 06:00 och når campingen 14:30. Under dessa dryga 8 timmar får vi inte äta mer än de snickers vi har i väskan. Istället tuggas det kokablad för fulla munnar. Ett gammalt inkaknep som ökar syreupptagningen och ger en placebokänsla av energi. Samtliga i vår grupp har betalat så kallade porters för att slippa bära sin packning. Förutom vi. Istället bär vi på 10-15 kilo och vandrar utan vandringsstavar. I detta fallet slet det på kroppen om man ska leva på backpackerbudget. Det arbete porters utför kan kallas nutidens slaveri. Utslagna män mellan 20-70 år bär 20-25 kg på ryggen till alldeles för låga löner. 175 soles + dricks ger drygt 500 kr för fyra dagars arbete då de arbetar dygnet runt. Vad det gäller Johans sjukdom blev det bättre. Till en början. Han fick återfall så fort han fick i sig mat och började med antibiotika. Dag 3: Slitna sedan gårdagen väntade den längsta vandringen under inkaleden. 1,6 mil ska betas av under 10 timmar. Det låga tempot beror dels på sevärdheterna längs vägen och dels på den höga höjden. På väg till campingen passerade vi ett flertal inkabyggnigar i olika storlek och form. Därigenom fick vi försmak på vad Maccu Picchu kommer innebära. Innan vi gav oss ut på vandringen förväntade vi oss konservmat och allmänt obehagliga matupplevelser. Istället bjöds det på 3-rätters både till lunch och middag. Vår personliga kock tog hjälp av samtliga porters för att överträffa måltid på måltid. Allt serverades i ett rymligt tält där vi delade på maten lika flitigt som på våra livshistorier. Som avslutning hade det svenska paret packat ner lite lokal nubbe som vi delade med guiden runt bordet. Dag 4: En sista etapp på 4 timmar väntade innan vi kunde kalla oss själva inkaledsresenärer. En sista etapp som tog av stapeln redan klockan 03:30. I ett becksvart djungelklimat lämnade vi våra fuktiga tält för att blötas ner ytterligare av det, för stunden, fallande regnet. De första 2 timmarna av dagen spenderades i väntan på att portarna skulle slå upp. Vad gör man inte för att vara först på plats? Efter ytterligare 2 timmar nådde vi solporten. 4 dagar och flera liter svett krävdes för att slutligen skymta inkabyggnadernas kronjuvel, Maccu Picchu. Resterande timmar spenderades av guidad tur i staden av vår ovärderliga guide Simba. Han är en glad skit med en overklig fysik. Det vi åstadkom på 25-30 aktiva timmar hade han lyckats springa på endast fem! Med några timmar över innan tåget skulle ta oss hem passade vi på att bada i vulkanuppvärmda källor. Perfekt tid för att ta igen den avsaknad av dusch inkaleden innebär. Nu befinner vi oss återigen på rehab i tropikerna. Denna gång i Costa Rica och med vädergudarna på vår sida. Med 30 grader i luften likväl som i vattnet bjuds det på surf, sol, bad och sällskap av två ytterligare göteborgskamrater. Tom och Eric har nämligen anslutit nu. Väl möt! Veckans maträtt:

Marsvin! Denna svenska gullegris äts sedan länge uppe Anderna. Den serveras helgrillad och inga kroppsdelar lämnas åt spillo!