Inkaleden

Långt uppe i de peruanska Anderna ligger kanske världens mest kända vandringsled. Den användes innan spanjorernas övertagande av kontinenten som Inkafolkets viktigaste väg. Idag används den istället av turister och under 4 dagar skall vi här färdas de 45 kilometerna som inkafolket en gång gjorde. Dag 1: Kl 05:30 ringer alarmet och denna morgon är det inga problem att stiga upp. Dagens problem är istället det som tvingar oss upp. Cevichen från julaftonslunchen var inte så färsk man hade kunnat hoppas på och inför vår definitivt mest krävande utmaning har både Johan T och Hugo, milt uttryckt, en redig rännskita. Johan O klarade sig konstigt nog undan. Utanför hostellet plockas vi upp av en minibuss och i den sitter vår familj för fyra dagar. Ett svenskt medelålderspar från Kålltorp. En av dem visar sig för övrigt vara vän med Hugos mamma. Det finns ytterligare en svensk tjej med en härlig, utåtriktad personlighet. Förutom svenskarna finns där även två stereotypiska amerikaner från LA. Killen är lätt överviktig och en riktig materialare medan tjejen är ett hälsofreak. Slutligen en irländsk tjej och all personal. Hugo tillfrisknar snabbt men de slingriga bergsvägarna gör inte gott för Johan. En och en halv timme anstränger han sig för att inte låta fisken hitta tillbaka ut ur munnen. Tyvärr blir det en kamp JT kämpar förgäves och när vi väl står vid roten av inkaleden är magen tömd både 1, 2, 3 och 7 gånger. Om det inte vore för den oerhört sympatiska och hjälpsamma grupp vi hamnat i hade Johan fått vända vid start. Istället kämpar han sig fram på alla fyra medan resten av gruppen hjälps åt med hans alldeles för tunga packning. Efter 9 km lång, förhållandevis lätt, vandring anländer vi till vår första camping. Gruppdynamiken finner sig fort och skratten hörs många meter bort. Det kan Johan intyga. Ensam och feberfrossig ligger han nämligen och sörplar buljong i sitt tält, 50 meter från alla andra. Dag 2: The Gringo Killer kallas dagens etapp och den gör skäl för sitt namn. Vandringen delas upp i två passager. Först klättrar vi 1200 höjdmeter upp till 4250 möh för att sedan klättra ner nästan lika långt. Det ska tilläggas att all vandring sker i trappor med oregelbundna och branta steg. Vi börjar vandringen kl 06:00 och når campingen 14:30. Under dessa dryga 8 timmar får vi inte äta mer än de snickers vi har i väskan. Istället tuggas det kokablad för fulla munnar. Ett gammalt inkaknep som ökar syreupptagningen och ger en placebokänsla av energi. Samtliga i vår grupp har betalat så kallade porters för att slippa bära sin packning. Förutom vi. Istället bär vi på 10-15 kilo och vandrar utan vandringsstavar. I detta fallet slet det på kroppen om man ska leva på backpackerbudget. Det arbete porters utför kan kallas nutidens slaveri. Utslagna män mellan 20-70 år bär 20-25 kg på ryggen till alldeles för låga löner. 175 soles + dricks ger drygt 500 kr för fyra dagars arbete då de arbetar dygnet runt. Vad det gäller Johans sjukdom blev det bättre. Till en början. Han fick återfall så fort han fick i sig mat och började med antibiotika. Dag 3: Slitna sedan gårdagen väntade den längsta vandringen under inkaleden. 1,6 mil ska betas av under 10 timmar. Det låga tempot beror dels på sevärdheterna längs vägen och dels på den höga höjden. På väg till campingen passerade vi ett flertal inkabyggnigar i olika storlek och form. Därigenom fick vi försmak på vad Maccu Picchu kommer innebära. Innan vi gav oss ut på vandringen förväntade vi oss konservmat och allmänt obehagliga matupplevelser. Istället bjöds det på 3-rätters både till lunch och middag. Vår personliga kock tog hjälp av samtliga porters för att överträffa måltid på måltid. Allt serverades i ett rymligt tält där vi delade på maten lika flitigt som på våra livshistorier. Som avslutning hade det svenska paret packat ner lite lokal nubbe som vi delade med guiden runt bordet. Dag 4: En sista etapp på 4 timmar väntade innan vi kunde kalla oss själva inkaledsresenärer. En sista etapp som tog av stapeln redan klockan 03:30. I ett becksvart djungelklimat lämnade vi våra fuktiga tält för att blötas ner ytterligare av det, för stunden, fallande regnet. De första 2 timmarna av dagen spenderades i väntan på att portarna skulle slå upp. Vad gör man inte för att vara först på plats? Efter ytterligare 2 timmar nådde vi solporten. 4 dagar och flera liter svett krävdes för att slutligen skymta inkabyggnadernas kronjuvel, Maccu Picchu. Resterande timmar spenderades av guidad tur i staden av vår ovärderliga guide Simba. Han är en glad skit med en overklig fysik. Det vi åstadkom på 25-30 aktiva timmar hade han lyckats springa på endast fem! Med några timmar över innan tåget skulle ta oss hem passade vi på att bada i vulkanuppvärmda källor. Perfekt tid för att ta igen den avsaknad av dusch inkaleden innebär. Nu befinner vi oss återigen på rehab i tropikerna. Denna gång i Costa Rica och med vädergudarna på vår sida. Med 30 grader i luften likväl som i vattnet bjuds det på surf, sol, bad och sällskap av två ytterligare göteborgskamrater. Tom och Eric har nämligen anslutit nu. Väl möt! Veckans maträtt:

Marsvin! Denna svenska gullegris äts sedan länge uppe Anderna. Den serveras helgrillad och inga kroppsdelar lämnas åt spillo!