Ute i bushen

Buenas tardes vänner! 

Innan vi börjar vårt berättande vill vi be om ursäkt för den glesa bloggaktiviteten den senaste tiden. Mycket mellanlandningar och restid har begränsat potentiella skrivartillfällen. Dessutom har vi saknat både elektricitet och wi-fi under vår tid ute i Amazonas.
Ilha Grande visade tyvärr inte sin bästa sida för oss när vi anländer i ösregn småbittra över att ha missat dagens sista färja. De följande dagarna visar sig bli likadana men vi misströstar inte för detta. 18 kilometer lång djungelhike i spöregn och surf på en av världens finaste stränder fyller agendan på dagarna här. Det omtalade backpackerparadiset kunde ändå visa sin bästa sida i dåligt väder.

Efter vår vår förra vistelse i en av Rios alla favelor fick vi mersmak. Festen på berget fungerade som en aptitretare till äventyret vi nu skulle ta oss an. På varsin motorcykel åker vi tre spända gringos upp mot favelan Vidigals högsta punkt. Alla sitter vi bakom vår chaufför och ler över den för oss udda situationen. Vi sicksackar snabbt framåt och får en övergripande blick av favelan. Utsikten från vårt boende går inte att jämföra med någon vi tidigare sett. I bakgrunden lyser Ipanemas vita stränder framför de påkostade höghusen medan favelan nedanför våra fötter pratar med oss. Hundskall, spontanfester och ljudet av caipirinhas som shakas blir till ljuv musik i våra öron. Bara några hundra meter bort från ett av Rios fattigaste områden, där vi nu befinner oss, ligger Sydamerikas dyraste adresser. Brasilien är ett land med enorma klyftor och kontraster.
De återstående dagarna i Rio fylls av lugnt Copacabanaliv och som avrundning på brasilienvistelsen tar vi en drink på ett av Rios lyxhotell. En väl vald 20-års present från Hugos gudmor som vi alla tackar för. Nästa mål var inkastaden Cuzco. Framför oss väntade två resdygn med omständiga men också roliga paranteser. Nämnvärt var Colombias och kokainets huvudstad Bogotá som fick sina fördomar krossade på mindre än ett dygn. Kokainexportörerna och gerillorna som tidigare kontrollerade stadens gator har blivit ersatta av poliser med attackhundar och automatvapen. Detta förklarar antagligen varför turistkidnappningarna har minskat med flera tusen till antalet på bara några år. Cusco är utgångspunkten för både vår amazonasvistelse och Inkaleden, den förstnämnda bakom oss och den sistnämnde framför oss. Just nu sitter vi fast i en vägspärr i det peruanska höglandet påväg från tre tropiska nätter i Amazonas. Efter tio timmars bilresa på slingriga grusvägar utan räcken anlände vi till vår första lodge. Längs vägen utmärker sig, förutom tropiska fåglar och sengångare, spontanbyggda minnesmonument över alla människor som regelbundet ramlar ner för de branta slätterna. När vägen tar sitt slut tvingas vi korsa en ström flod med hjälp av en hemmabygd linbana för att nå vår lodge. Med oss har vi en personlig kock, guide och chaufför. Vad vi däremot inte har är elektricitet och pannlamporna blir ännu en gång vår bäste vän. Tidiga morgnar och likaså kvällar gäller i djungeln. Redan kl 5 morgonen därpå beger vi oss längs med floden till nästa lodge. Detta boende blir vårt safehouse de följande dagarna. Oturligt nog fick Johan O sova i eget rum men sällskap från en giftig spindel räckte gott.
Första dagen trekkade vi mot en sjö i extrem vegitation och fick se herr Nilsson och hans vänner. I krokodiltätt vatten åkte vi på en flotte byggd av stora stockar. Hur den lyckades flyta med fyra man ombord är ett mysterium för oss.
Andra dagen åt vi pannkaksfrukost längs floden och blickade ut över papegojornas morgonrutiner. Längre in i djungeln bjöds det på bad i vattenfall och vi blev huvudattraktion bland lokalbefolkningen i en vulkanuppvärmd källa. Vår lokala båtchaufför hade fått nys om en familj och deras speciella husdjur i ett närliggande hus. I en primitiv djungelby möts vi av en halvnaken man med machete. I bakgrunden träder hans son fram, också halvnaken, med odjuret kring halsen. En tre meter lång boaorm imponerar mer än den lilla orm Johan T nästan trampade på vid lodgen. Förutom naturupplevelserna imponerade även maten på oss. Vår inkatant till kock överraskade oss med trerätters varje kväll och vi åt bland stearinljus till guidens exotiska djungelhistorier. Bland annat berättar han att han en gång varit vilse i djungeln i sju dagar. När han äntligen kom ut vägde han, en vuxen man, 56 kilo. Veckans glädjebesked: Vi meddelar med glädje att våra vänner Tom Serner och Erik Bäckström möter oss i Costa Rica. Där media-Tom efter 10 dagar återgår till studier medan Eric följer med oss ända till Mexiko!

Vi önskar eder alla en riktigt god jul!

Fest på berget

 "Det är alltid bra väder vid kusten" Så är  inte fallet natten den 5e  december i paradismetropolen. Regnet vräker ner och vattnet forsar på gatorna. Taxichaufförerna vid stationen vägrar ge sig in i de centrala delarna pga vattenmassorna som bildats. Klockan närmar sig midnatt och vi är på vippen till att ge upp. Efter en dryg timmes letande lyckas en hemlös man vinka in en taxi i utbyte mot några kronor. Det blir en färd likt flume-ride på Liseberg där varannan gata tycks vara avstängd. Vi passerar dränkta personbilar och vattenplanade bussar innan vi efter ytterligare en timma når stadsdelen Lapa (som egentligen bara ligger en dryg kilometer från stationen). En översvämmad gata hindrar taxin från att  ta oss hela vägen fram till hostellet. Istället släpps vi i en mörk gränd med endast pundare och transvestiter. Vi vadar sakta  med vatten upp till knäna men väljer att lägga på ett kål då vi tros höra en skottlossning. Med hjärtat i halsgropen anländer vi med både våra liv och packning i behåll.

 När vi lägger oss den kvällen är vi trötta, rädda och förskräckta. Vi har inte längre några förväntningar på morgondagen, den alldeles speciella dagen, Hugos födelsedag.

 Menmen, efter regn kommer solsken. Visst, knarkarna finns kvar men de ger ett mer sympatiskt intryck i solsken än i storm. Till frukost får födelsedagsbarnet sin present; en fotbollsbiljett till Flamengo-Cruzeiro. Matchen spelas nästa dag på Maracana som även är arenan för vm-finalen. 

Vi valde området Lapa, som skiljer sig från den traditionella bilden av Rio, för dess uteliv. Något vi tyckte passade bra när Hugo hade sin stora dag. Ryktet stämde och Lapa levererade ett jävla födelsedagskalas. Och med det menar vi: caipirinhas, mat, sambamusik och folkfest centrerat på gatorna.

Nåväl, efter en allmänt oturlig följande dag lyckades vi med nöd och näppe få tag på fotbollsbiljetterna. Vi räknade inte med köerna en arena på 85000 kan skapa och kom in i halvlek.  Matchen slutade lika och arenan likväl som supportrarna är klart godkända för en vm-final.  Efter matchen begav oss återigen mot Lapa men denna gången med siktet inställt på en snabb middag och sen sängen. I gatumatsståndet flikar en britt in i vårt samtal; "isn't this the biggest hotdog you've ever seen" och så börjar konversationen som tar oss till Lapas bakgator. Där finns det förutom hemlösa och fotbollsspelande barn stans största och starkaste caipirinhas. För endast 17 svenska kronor serveras 700 ml söt och sur berusning. Det är en tämligen orädd britt vi konverserar med. Han bär till skillnad från oss både klocka och smartphone på rios bakgator. Hans övertygelse om att Rio är ofarligt stärks av hans nästa fras; "You lads should come with me to a favelaparty". Både omdömet och vettet säger nej men äventyrslusten väger tyngre. Taxin vi snart sitter i tar oss upp för den svårframkomliga favelaryggen och adrenalinet pumpar. Vi blir avsläppta där gatorna blir för små för bilar och möter upp brittens vän, en annan britt. Denna man, som är alldeles för full, leder oss högre och högre i favelan innan vi inser att han glömt var festen låg. Situationen når sitt klimax när två hundar springer mot oss samtidigt som enorm rottweiler hoppar och gläfser mot oss från ett tak. Lugnet infinner sig när vi med lokalbefolkningens hjälp tillslut hittar festen. På en terass med utsikt över det kvällsupplysta Copacabana infinner sig en trevlig stämning. Anledningen till att vi, tre gringos, ens kan vara här är att festen bevakas av  polismän med automatvapen i varje hörn. I samband med OS och VM har nåmligen rios poliskår tvingats avkriminalisera de fattiga favelorna. 

Nu är vi på rehab inför nästa riohelg. Söder om Rio ligger paradisön Ilha Grande som ska hjälpa oss koppla av.

Vi ber om ursäkt för att vi inte har så mycket bilder. Vi vågade inte ha med oss varken iPhone eller kamera i Rio

Un beso!

Concrete Jungle

Det är lätt att skrämmas av en stad som Sao Paulo. Varken färskingar som oss själva eller en rutinerad urbanista går orörd förbi 20 miljoner invånare, hög kriminalitet och motorleder som liknar parkeringsplatser i rusningstimmarna. Gladeligen har tre veckor på resande fot fått oss lägga de skeptiska glasögonen i fodralet där de hör hemma. Vi är nu redo att attackera giganten istället för att låta giganten attackera oss. Den bohemiska stadsdelen Vila Madalena blir vår fasta punkt och första intrycket är förvånande och positivt. Alla backpackers som vi diskuterat Sampa med har skapat en bild av en smutsig, rörig och otrygg stad. Detta känns som motsatsen. Privata konstgallerier blandas med cafeer och backiga gator. På kvällarna fylls barerna och man möts av fler sambaspelningar än vad som kan räknas på både fingrar och tår. Det känns inte som att man befinner sig i världens 6e största och kanske världens minst genomtänkta stad. Vi låter inte 35 grader och solsken hålla oss nere och dagarna spenderas i hetsigt weekendtempo. Vi rör oss mellan stadsdelarna och lämnar mil bakom oss. Det kulturfrossas på museer och tittas på utsikt i Centro, dricks bland överklass på takterasser i Jardin och strosas på aveny Paulista för att nämna något.

Sao Paulo briljerar med sina 15000 barer och vi ville sätta vår fot på några av dem. Vi bestämde oss för att testa på en Pubcrawl men ändrade oss snabbt i dörren. En folktom lokal slog oss med repellerande effekt. Lyckligtvis hade ett gäng couchsurfers sammanstrålning på baren bredvid, betydligt fler till antalet. Den tidiga kvällen spenderades av samtal med 24-35 åriga brassar, europeer, asiater och för första gången på resan, svenskar. En nattklubb längre ner på samma gata slog lite senare upp portarna för oss och vi lyckades fastna i ett udda men härligt sällskap. Ett gäng gaybrassar , tillsammans med en kvinna i "modellbranschen", från Sao paulos favela förgyllde vår kväll med sin eviga energi. Vi förstod sedan att energin kom ifrån att vissa av dem faktiskt pudrade näsan när de gick på toa, bokstavligt talat.

Vi har knappt skrapat Sampa på ytan och på bara 3 nätter är det svårt att gräva djupare. Kanske kommer vi tillbaka men nu väntar nya äventyr. Vi beger oss mot favelornas epicentrum, milslånga stränder och guds egna mästerverk ; Rio de Janeiro.

Veckans ledstjärna: Bobo Karlsson. Urban Safari heter denna mans mästerverk som guidade och inspirerade oss genom den tropiska betongdjungeln. Tack Bobo!

Mot tropikerna

Hej igen!

Med stela ben kliver vi av bussen och in i tropikerna. Värmen får regnet att kännas mer som en varm dusch och konstigt nog möter vi varken stränder eller vågor. Är surfparadiset Florianopolis egentligen en regnig storstad ? Prognosen visar regn i flera dagar och vi börjar tvivla på vår förmåga att ta spontana beslut. Något skeptiska sätter vi oss på en lokal buss som ska ta oss tvärs över ön och till byn Barra de Lagoa. Under en timme klättrar bussen på höga varv genom den tropiska terrängen. Moln byts mot solsken och vi anländer till en by som med glädje delas av fiskare, backpackers och kärlekssökande gatuhundar. Hostellet vi snabbt hittar ligger på en höjd med utsikt över både stranden och det lilla fiskesamhället. Ljudet av en ringklocka drar oss mot hostellets bar. Tydligen är det caipirinhatime. Vi bjuds först på varsin gratisdrink och efter missförstånd lyckas Johan beställa 10 till. Starka som 20 och motsvarande priset av 1 på Excet blir vi tvugna att kämpa med munnen kring sugröret. Vi åker sedan, tillsammans med geordieshore-liknande engelsmän/kvinnor, i en partybuss mot en klubb i staden. Ett värdelöst coverband använder frenetiskt en vocoder och både förgyller och förstör våran kväll. Följande dagar väljer vi att fokusera på dagsaktiviteterna istället för på nattlivet. Hiking med fågelspindlar och leguaner för oss oavsiktligen till en fantastik nudiststrand, surfinglektioner med Thiago gör att vi lär oss stå på surfbrädan och vi förlorar mot colombianer i fotboll på stranden. Sjukt trevliga dagar på ett ställe vi inte räknat med.

Nästa stopp, Iguazufallen, var där det hände, vårt första rån i Sydamerika. Lyckligtvis var det bara en av oss som blev av med sin packning för dagen. Gärningsmännen, 5 sydamerikanska coaties, var inga typiska favelakids. Det var 5 myrsloksliknande vilddjur(se bild) som ryckte Johans chipspåse ur handen. Vi är skärrade. Iguazufallen är med på Unescos världsarvslista och de förtjänar verkligen sin plats. En drygt 500-meter bred flod delas upp i ett dussintal olika vattenfall. Vi fick genom en båtfärd även se fallen ur grodperspektiv då vi åkte igenom dem.

Veckans irritationsmoment: Hugo hamnar i våningssäng över en man med 50-kilos övervikt. Hans aggressiva snarkande höll Hugo vaken från 4 på morgonen.

Allt gott!

Uruguay

Trots att vi lämnade Argentina för flera dagar sedan vill vi inleda detta inlägg med en kort sammanfattning av Buenos Aires.  Staden var över alla förväntningar och bjöd på härliga möten med trevliga människor, långa nätter,  god mat och ständigt hålligång. På många sätt påminner BA om en sydeuropeisk storstad men samtidigt är den så mycket mer exotisk.

I skrivande stund susar vi förbi Uruguays landsbygd med en billig skitwhiskey i handen.  En lyxbuss tar oss ifrån  Montevideo och Punta del Este,  resmålen efter Buenos Aires. Vi kom till Montevideo tidig kväll och begav oss till de "stora" turiststråken. Livet på gatorna i stadens centrum  kan liknas vid livet på gatorna i Tjernobyl -86. Det fanns inget. Vår teori är att sedan legaliseringen av cannabis i detta land nöjer sig befolkningen med att äta kakor framför tv'n.
Summa sumarum blev det en natt här och Uruguays huvudstad är alltså inget att hänga i årets julgran.
Sugna på sol och bad styrde vi  istället kosan mot Sydamerikas St Tropez, Punta del Este. Under högsäsongen befolkas orten till stor del av gubbsjuka 50-åringar med siktet inställt på småtjejer men nu var det lugn och ro. På samma breddgrader som Egypten tog vi första dagen emot solen på stranden,  dumt nog utan solskyddsfaktor. Efter detta snedsteg blev stranden mer avlägsen för oss.
Något överprisade restauranger gjorde att vi flitigt fick använda hostelets kök. Något som faktiskt  är väldigt trevligt. Vi köpte blandannat nyfångad fisk i hamnen och serverade den med göteborgs klassiska tillbehör; mos, brynt smör, bacon och capris.
 Framåt lördagen anlände många välbärgade Argentinare och Uruguayaner, allt för sol och fest. Utelivet i PdE påminner, till skillnad från i Buenos, om utelivet i Sverige. Högre priser och slentrianartad radiohouse.

Efter ett mycket spontant beslut valde vi att röra oss ifrån Uruguay och mot Brasilien. Orten Florianopolis, känd för stränder och surfing, är vårt nästa delmål.

Veckans goda gärning:
Hugo skänkte sin chipspåse till en sårig gatuhund på gränsen mellan Uruguay och Brasilien.

Trumfest och på villovägar

Hejsan !

I söndags bytte vi ut vårt kära hostel mot ett mera centralt beläget för att ha närmare till barerna och restaurangerna i trevliga Palermo.
Hostelet är fräscht och vi har tillgång till en takterrass med bar och tv där vi just sett Sverige förlora mot Portugal. Som plåster på såren började nyss happy hour här uppe!
Kan också skvallra om att Hugo blivit lite småkär i Juan som jobbar här. Jag och Johan T förstår honom för han och resten av the staff är verkligen softa och hjälpsamma, så du kan vara lugn Alice!

Gårdagskvällen började på hostelets takterrass där vi efter ett par öl sammanstrålade med ett annat gäng nationaliteter. Med tre ukrainskfödda amerikaner från Chicago och två systrar från Bulgarien delades det taxi till la bomba de tiempo. Väl framme leddes vi in i en gammal oljefabrik där vi möttes av sjuka beats från ett gäng män på alla möjliga varianter av trummor. Helt klart en mäktig upplevelse med så mycket blandat folk dansandes till rytmer från congas och maracas. Ska tilläggas att fatölen låg på 1 liter här vilket var lite festligt enligt mig! Efteråt fortsatte trumfesten i form av ett tåg med hundratals människor genom buenos aires till den inofficiella efterfesten. Där bjöds det på livemusik från en sprängbäng rastafari och massage för den stele (Hugo).

Som turister ville vi även i lördags bocka av kvarteret la Boca. (Ordvits)
La Boca är för BA lite vad Haga är för GBG. Ett pittoreskt arbetarkvarter som i morden tid kryllar av turister. Tangon föddes här och de flesta hus täcks av en färgglad fasad. Vanligtvis anländer turisterna med anordnade turistturer men det var inget vi ville göra. Vi satte oss, något utslagna efter nattens äventyr, på buss 159 som enligt chauffören skulle ta oss till La Boca. Halvsovandes väcks vi till liv av att vi krossar en bro som får bebyggelsen att gå från upprustade flervåningshus till enplaniga ruckel. Vi frågar om vi är i La Boca och får ja till svar. Men inte det La Boca där tangon föddes och det kryllar av turister.
Hjälpsamma som folk är i Buenos Aires börjar ett flertal personer på bussen, klart bekymrade för vår skull, diskutera om hur vi ska ta oss därifrån så snabbt som möjligt. Vi ska ta buss 33 tillbaka och hoppar därför av på nästa hållplats.
Det BA som hittills känts väldigt säkert är långt ifrån det vi besöker nu. Med inställningen om att få lämna området i kalsonger, rånade på kläder och värdesaker, lyckas vi lyckligtvis efter några minuter dela en taxi därifrån med en annan malplacerad svensk. Taxichauffören skriker på oss och undrar vad fan vi gör där. En återkommande fras i hans upprörda monolog är muy, muy peligroso som betyder mycket, MYCKET farligt. Efter lite googlande listar vi ut att vi hamnat i Dock Sud, inte bara ett av BA's utan hela Argentinas farligaste kvarter. Därifrån gick vi, 3 bleka svenskar med iphone och systemkamera, otroligt nog helskinade.

Veckans recept: Hugos macka
Bankat nötkött,
chilimajjo,
portabellosvamp
Stekt lök
Mozzarella

Allt på ett smörstekt bröd.


Hasta luego