Sittandes runt ett plastbord fyllt med tomma ölflaskor finner vi två gamla kamrater från Göteborg. Den ene solbränd efter två veckor i Brasilien, den andre något blekare efter åtskilliga pass på Berzelius bar och matsal.
Till ovanlighetens skull bor vi denna gång i ett privatrum som kostar oss en halv förmögenhet, visserligen med AC.
AC:en vi lovades infinner sig i form av en liten fläkt och gör det knappast svalare för 5 fullväxta pojkar i ett 8 kvm litet rum. Ingen diskussion någon av oss orkar ta med den giriga fransman till hostelägare. Men vi är inte i Santa Teresa för att mögla på hostelet utan för att utveckla våra föga surfkunskaper.
Efter hyrning av surfbrädor samt en kort genomgång om heliga väjningsregler försöker vi paddla ut till line-upen. Men vågorna i costa rica är inte lika förlåtande som nybörjarvågorna i Brasilien. Första problemet stöter vi på innan vi kan ta oss an vågorna. Att ens ta sig ut till line-upen är ett kapitel för sig. Trots att metoder som att "turtla" och "duckdiva" existerar blir vi mest ett irritationsmoment då vi med brädan hängandes i leachen slänger oss under vitvattnet. Andra problemet stöter vi på när själva åket är målet. För att undvika aggressiva vattenmassor i ryggen är det viktigt att tajma vågen rätt och inte ta den för sent. Resultatet blir att vi allt för ofta framstår som plaskande sälar vilka låter vågorna passera under sig. Tredje problemet stöter vi på då man väl lyckas komma med vågen. Vanligt förekommande är att man väger aningen mycket på framdelen av surfbrädan. Detta innebär även att resten av brädan får framvikt och därigenom ett misslyckat och obehagligt surfförsök.
Surfing är verkligen ingen lätt process men några lyckade åk blev det. Främst för skatevane Johan O. Men Santa Teresa är inte bara en surfort utan både den yngre publiken från San José och backpackers åker gärna hit för att festa. Högsäsongen börjar här i december och når sitt klimax under favorithögtiden nyår. Medan den största delen av hostelklientelet valde att spendera dagen på strand med ölflaska i hand och holk i brand kämpade vi istället med monstervågorna denna dag. Vandringen i Peru, en heldagssurfande och ett 35 grader varmt rum tar ut slutligen ut sin rätt och vi somnar på stranden bara några minuter över midnatt samtidigt som festen pågår runt omkring oss.
Åtta dagar spenderar vi här i Costa Rica och destinationen får därför räknas som vår längsta. Vi tar sedan farväl till vår käre Tom Serner som med lite vemod lämnar oss för att fara hemåt till sin sista hemtenta och sin kära Olivia.
Mätta på sol, surf och bad väljer vi att fara norrut mot vulkaner, fem-kronors öl och färre amerikaner, Nicaragua. I en gammal Amerikansk skolbuss som nu som nu tjänar till kollektivtrafikens tjänst hoppar vi lite smått osäkra av vid gränslandet mellan Nicaragua och Costa Rica. Det är mörkt, fullt av hustlers och poliser och det råder en spänd stämning i ingemanslandet. Åtta gånger "upp mot tolv" skulle Eric vilja säga, visar vi upp våra
pass i olika kontroller innan vi får stiga in i Nicaragua med ännu en stämpel i passet!
Vi hoppar in i en taxi och drar oss mot sagoön Isla De Ometepe. Två vulkaner som stigit ur en enorm insjö har bildat denna mäktiga naturupplevelse. Platsen vi har kommit till är näst intill orörd från kommersialism och västifiering, halva ön saknar vägar och kvällarna spenderar vi i mörker utan elektricitet. Huvudattraktionen här på ön blir för oss vår första men förhoppningsvis inte vår sista vulkanbestigning. Vi betalar en lokalinvånare med machete i hand tjugo dollar för att följa med oss till toppen. Efter fyra timmar uppåt genom lera och regnskog kommer vi upp till en topp och ett antiklimax. Vulkanen saknar både den stereotypiska vulkankratern vi hade hoppats på och utsiktsmässigt kan vi inte se mer än några meter på grund av tjock dimma. På en lokal sylta i botten av vulkanen tröstar vi istället den misslyckade färden med att gå in i etanolens dimma.
Följande dag tar vi revansch och med hjälp av två lätta motorcyklar upptäcker vi varenda asfalterad kvadratcentimeter av ön.
Stay tuned vänner. Vi återkommer snabbare nästa gång och bjuder då på historier om american pie-fester, kåkfarare och kopiösa mängder cuba-libre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar