Fest på berget

 "Det är alltid bra väder vid kusten" Så är  inte fallet natten den 5e  december i paradismetropolen. Regnet vräker ner och vattnet forsar på gatorna. Taxichaufförerna vid stationen vägrar ge sig in i de centrala delarna pga vattenmassorna som bildats. Klockan närmar sig midnatt och vi är på vippen till att ge upp. Efter en dryg timmes letande lyckas en hemlös man vinka in en taxi i utbyte mot några kronor. Det blir en färd likt flume-ride på Liseberg där varannan gata tycks vara avstängd. Vi passerar dränkta personbilar och vattenplanade bussar innan vi efter ytterligare en timma når stadsdelen Lapa (som egentligen bara ligger en dryg kilometer från stationen). En översvämmad gata hindrar taxin från att  ta oss hela vägen fram till hostellet. Istället släpps vi i en mörk gränd med endast pundare och transvestiter. Vi vadar sakta  med vatten upp till knäna men väljer att lägga på ett kål då vi tros höra en skottlossning. Med hjärtat i halsgropen anländer vi med både våra liv och packning i behåll.

 När vi lägger oss den kvällen är vi trötta, rädda och förskräckta. Vi har inte längre några förväntningar på morgondagen, den alldeles speciella dagen, Hugos födelsedag.

 Menmen, efter regn kommer solsken. Visst, knarkarna finns kvar men de ger ett mer sympatiskt intryck i solsken än i storm. Till frukost får födelsedagsbarnet sin present; en fotbollsbiljett till Flamengo-Cruzeiro. Matchen spelas nästa dag på Maracana som även är arenan för vm-finalen. 

Vi valde området Lapa, som skiljer sig från den traditionella bilden av Rio, för dess uteliv. Något vi tyckte passade bra när Hugo hade sin stora dag. Ryktet stämde och Lapa levererade ett jävla födelsedagskalas. Och med det menar vi: caipirinhas, mat, sambamusik och folkfest centrerat på gatorna.

Nåväl, efter en allmänt oturlig följande dag lyckades vi med nöd och näppe få tag på fotbollsbiljetterna. Vi räknade inte med köerna en arena på 85000 kan skapa och kom in i halvlek.  Matchen slutade lika och arenan likväl som supportrarna är klart godkända för en vm-final.  Efter matchen begav oss återigen mot Lapa men denna gången med siktet inställt på en snabb middag och sen sängen. I gatumatsståndet flikar en britt in i vårt samtal; "isn't this the biggest hotdog you've ever seen" och så börjar konversationen som tar oss till Lapas bakgator. Där finns det förutom hemlösa och fotbollsspelande barn stans största och starkaste caipirinhas. För endast 17 svenska kronor serveras 700 ml söt och sur berusning. Det är en tämligen orädd britt vi konverserar med. Han bär till skillnad från oss både klocka och smartphone på rios bakgator. Hans övertygelse om att Rio är ofarligt stärks av hans nästa fras; "You lads should come with me to a favelaparty". Både omdömet och vettet säger nej men äventyrslusten väger tyngre. Taxin vi snart sitter i tar oss upp för den svårframkomliga favelaryggen och adrenalinet pumpar. Vi blir avsläppta där gatorna blir för små för bilar och möter upp brittens vän, en annan britt. Denna man, som är alldeles för full, leder oss högre och högre i favelan innan vi inser att han glömt var festen låg. Situationen når sitt klimax när två hundar springer mot oss samtidigt som enorm rottweiler hoppar och gläfser mot oss från ett tak. Lugnet infinner sig när vi med lokalbefolkningens hjälp tillslut hittar festen. På en terass med utsikt över det kvällsupplysta Copacabana infinner sig en trevlig stämning. Anledningen till att vi, tre gringos, ens kan vara här är att festen bevakas av  polismän med automatvapen i varje hörn. I samband med OS och VM har nåmligen rios poliskår tvingats avkriminalisera de fattiga favelorna. 

Nu är vi på rehab inför nästa riohelg. Söder om Rio ligger paradisön Ilha Grande som ska hjälpa oss koppla av.

Vi ber om ursäkt för att vi inte har så mycket bilder. Vi vågade inte ha med oss varken iPhone eller kamera i Rio

Un beso!